We shall overcome

Har ni gnällt någon gång på hur svårt det är att få laget med sig? Har ni svurit någon gång och undrat var laget är någonstans? Gänget jag spelade mot igår behövde aldrig fundera, för de satt ihop. Jag menar det i princip bokstavligen. De kunde lika gärna ha hållit hand allihopa. Jag spelade med xAlfbertx och Schnappy, två killar jag haft på min server men aldrig spelat tillsammans med förut. Och jag är alltid lite blyg för nya människor, men till slut satt jag bara och skrattade - det såg så jäkla skumt ut när motståndarna drog runt i flock.

Ibland kom de som en skolklass på utflykt, ibland kom de liksom på rad - tripp, trapp, trull och vad än som kommer efter trull - 12 pers på väg till samma flagga. Det var som en tecknad film. Och 12 personer låter inte mycket, men föreställ er att kika runt ett hörn, eller in på gården vid C-flaggan på Seine crossing och det är 12 fiender där. Godnatt. Å andra sidan kunde man lugnt gå till en flagga där flocken inte var, sätta sig och ta en fika där, kolla lite på husen och inte behöva bekymra sig för att någon skulle störa friden.

Det gick inte så lysande för mig kd-mässigt, slutade på 30-30, det var sent och jag var lite för trött för att ändra spelstil och plocka dem på lite avstånd, istället sprang jag in i dem och dog. Det gick bättre för xAlfbertx, som fick 78 kills, och jag vet inte hur många gånger han hann döda folk jag sköt på - han var väldigt snabb, och jag tror han är den sortens spelare som trivs i lite kaos.

Två saker jag lärde mig igår:
1. Ta den där lilla stunden och tänk igenom hur man spelar smartast under de aktuella omständigheterna, och lägg om din spelstil när det behövs.
2. Jag förstår verkligen inte östgötska särskilt bra :(